Ragnar ska ha sommarstuga

Ragnar Johansson, mannen som enligt författaren Lena Andersson "var svensk och svensken var han" ville alltså bygger sommarstuga i Roslagen.

Att Roslagen är ett mycket vackert landskap kan jag visst själv konstatera. När man själv bodde i en Stockholmsförort med familjen var det dit man flydde då och då. Där känns det långt ifrån, långt ute på landet. Där finns det både hav med badvikar och ändlöst med skog; charmiga lilla caféer med värdinnorna som gillar att prata om deras hemtrakter.

Och gott om småorter som verkar lite övergivna - fast den första intrycken kan ju vara fel.

Att ha sommarstuga är så svensk som det bara går. Dit resar man under sommarveckorna, på helgen och när det än är möjligt. Där träffas släkten för högtider. Man pysslar och bygga och drömmer på detta hus och i naturen omkring. Om ett annat liv. Att vara friare och närmare naturen. Ett enklare liv, kanske, eller ett som tillåter konstnären mera plats.

I stugan, utan grannar vägg-på-vägg har barnen lov att springa fritt och vara so högljudd som de bara vill.

Men sen packar man ihop sina sakar och flyttar tillbaka till tvåan i Söder. Och i månader drömmer man sig bort till lantstället.

Varför egentligen, kan man undra. Varför känns det så oundvikligt att bosätta sig i stan om man dock i tanken är i stugan i Roslagen? Det är nog i alla fall värde tänka tanken: "Skulle jag kunna vara kvar?" För ibland så går det faktiskt att helt enkelt flytta med jobbet. Eller att hitta på någonting helt nytt. Och hur ofta ta man verkligen nytta av "kulturen" - som det visst finns ett fantastiskt utbud av i Stockholm och Göteborg?

Hur hade det gått, undrar jag, för Ragnar Johansson ifall han hade ställd sig frågan på allvar och hade varit kvar i stugan i Roslagen.